Is your love in vain?

Ännu en låt från den senaste sejouren. Denna gång är det Bob Dylans "Is your love in vain" från skivan Street Legal.



Do you love me, or are you just extending goodwill?
Do you need me half as bad as you say, or are you just feeling guilt?
I've been burned before and I know the score
So you won't hear me complain.
Will I be able to count on you
Or is your love in vain?

Are you so fast that you cannot see that I must have solitude?
When I am in the darkness, why do you intrude?
Do you know my world, do you know my kind
Or must I explain?
Will you let me be myself
Or is your love in vain?

Well I've been to the mountain and I've been in the wind,
I've been in and out of happiness.
I have dined with kings, I've been offered wings
And I've never been too impressed.

All right, I'll take a chance, I will fall in love with you
If I'm a fool you can have the night, you can have the morning too.
Can you cook and sew, make flowers grow,
Do you understand my pain?
Are you willing to risk it all
Or is your love in vain?

Where could I go but to the Lord?

I slutet av maj spelade Larsa och jag denna låt hemma hos honom. Han hade fått sitt piano på plats, och det lät mycket trevligt att spela på. Dessutom var det nystämt. Tyvärr var vi inte särskilt inrepade på låten, så vi fick ta många, många tagningar innan den till slut satt. Men vi fick den klar!

Resultatet? Döm själva.

Klämdagsblues

Inser att det blivit övervägande blues här på bloggen på sistone, och det kommer snart annat för er som inte är så begeistrade i det. Detta är nämligen inte heller det "riktiga" resultatet av klämdagens session (som jag skrev om här). Det får ni hålla er till tåls med lite till, är jag rädd...

Efter att ha satt den riktiga låten - vilket tog hela dagen - var vi trötta och behövde slappna av lite. En enkel pianoblues gjorde tricket. Och varför inte spela in, när man ändå har bitarna framme?

Dobrolicks

I förrgår var jag hemma hos Larsa igen, efter lite semester i sommarstugan. Medan min trogna (rofl) läsekrets väntar på resultatet av de inspelningar vi gjorde den dagen, och de bilder jag tog på semestern, kan man titta på detta sköna klipp där jag improviserar lite på Larsas dobro.

Blues i H

Som tidigare utlovat, tänker jag nu dela med mig av lite av påskens prestationer. Vi spelade in en version av Blues i H, en gång för alla med ordentlig ljudkvalité. Dessutom filmade vi och fotograferade, och jag satte ihop det hela till en video.

För den som inte känner till bakgrunden till låten (eller inte begriper texten), får jag hänvisa hit.

I'm a hoochie coochie man

Var hemma hos Larsa häromdagen. Det blev mycket lyssnade på musik och diskussion om musik. Sen plockade vi fram whiskyn och jagade bort bluesen. Detta är en "klassisk" låt av Muddy Waters, som vi gör vår egen tolkning av.

The boy with the thorn in his side

En av mina favoritlåtar att spela på gitarr. Funkar bra på tolvan tycker jag.

Don't cry no tears

Neil Young är en artist som har en mästerlig förmåga att skapa starka melodier, vilket jag även tidigare har hyllat här på bloggen. Nu är det dags för en låt från hans skiva Zuma. Den är arrangerad för piano av yours truly.

Gotland Getaway - Video

Lars-Olov har gjort en strålande video för att sammanfatta vår lilla resa. Det är poesi i rörelse (och stillbild).

Blues i H

En gång för flera år sen klev jag in på en musikaffär i huvudstaden. Jag hade bestämt mig för att inhandla ett munspel i tonarten E, för att kunna lira rock- och countrymunspel i denna tonart.

Själva affären finns kvar ännu, och tillhör en av landets största kedjor (kanske den största?). Bakom disken stod den den ganska välbekante ägaren till kedjan (eller i alla fall grundaren, skulle jag tro).

Framför mig i kön stod en herre som även han skulle köpa sig ett munspel. Han var dock ovan, och hade helt uppenbart aldrig köpt ett munspel tidigare. Han visste dock vilken tonart det skulle vara i. Affärsinnehavaran, som skall förbli namnlös, upplyste honom att han då absolut skulle köpa ett munspel en kvart från den tonart han ville ha.

Det skall sägas, för den som inte känner till det här med munspel, att country och rock spelasman i s.k. straight harp, och blues på s.k. cross harp. Straight harp är helt enkelt att spela på ett C-munspel till musik som går i tonarten C, medan cross harp för samma tonart hade varit ett F-munspel (kvarten till C). Och så vidare.

Ingendera spelsättet är på något sätt bättre än det andra. De används bara i olika sammanhang.

Åter till historien, så. Herrn bekom disken förklarade med emfas att man inte kunde spela straight harp (även om han inte använde den termen), för då blir det ju logdans, var det meningen att den stackars karln framför mig i kön skulle förstå. Herrn lydde rådet och köpte ett munspel avsett för cross harp (även om det förstås kunde användas för straight harp också, i sin naturliga tonart). Det gjorde han inte nödvändigtvis fel i. Har ingen aning om vad den son eller dotter som troligtvis skulle ha munspelet ville lira, men det kan mycket väl ha varit blues.

Så blev det så min tur.

"Jag skulle vilja ha ett munspel i E-dur, tack" sa jag till expediten.

Att döma av den blick han gav mig, skulle man lätt kunna tro att jag just hade berättat att jag ville köpa alla gitarrsträngar i butiken och sy mig en kostym av dem.

"Ska du spela blues i H?" blev hans förvånade svar. Läsaren kan föreställa sig hans satsmelodik genom att föreställa sig hur man vanligtvis låter när man frågar om någon är dum i huvudet.

Återigen är det på sin plats med en kort förklaring. Tonarten H är en meckig tonart på många instrument, inte minst gitarr och piano eftersom den innehåller många halvtoner och inte med lätthet låter sig tolkas i några av de vanligare ackorden. Följaktligen, från expeditens perspektiv, var det en märklig sak att göra att välja ett E-munspel för att lira cross harp.

Hans perspektiv var dock helt felaktigt: Jag förklarade vänligt att jag inte var intresserad av att spela blues på munspelet ifråga, utan ämnade köpa det för att spela rock och country (som jag var halvinsnöad på då). Farbrorn bakom disken ville dock inte ge med sig. Efter att just ha hållit ett brandtal för den förevarande kunden om straight harps förkastlighet, var han inte beredd att överge den hållningen i första taget.

Min begäran var emellertid inte att missförstå, varför det bara återstod för honom att misstroget och under artiga sarkasmer verkställa den.

"Nämen titta, vi haaar faktiskt ett munspel i E", kläcker han slutligen fram med spelad förvåning. Jag slutför transaktionen och lämnar butiken.

Det är en sak att att få för sig att inga människor på jorden är intresserade av att spela annat munspel än blues-munspel. Det är "bara" fördomsfullt. Det är en annan att håna alla andra spelsätt. Det är korkat och inskränkt. Musik handlar inte om rätt och fel, det handlar om känsla.

Men eftersom några farbröder i amerikanska södern för hundra år sen kom på att man kunde använda "fel" munspel, så tycks det av någon anledning vara det enda acceptabla spelsättet hos svenska musikaffärsinnehavare i kalla Sverige idag. Det är rätt konstigt.

När jag och min musikaliske vän Lars-Olov i förra veckan skulle träffas på mitt lantställe och spela in en blues var upplägget därför ganska givet, eftersom jag berättat denna historia för honom tidigare, och han gillade den.



Jag älskar för övrigt mitt lilla skrik 3:38 in i låten. Lyssnar man på gamla bluesinspelningar, hör man ofta att de ropar till varandra och peppar varandra. Jag blev nog så inne i groovet, att jag glömde bort mig själv. Men varför inte...

Texten går nog lite som jag och Larsa brukar prata med varandra. Men man skulle lika gärna kunna rikta den till kulturelitister överallt. Eller kanske bara till folk som tycker de vet bättre än andra, rent allmänt. Inte sant?

Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Jag har bara en endaste fråga: Vad är det för fel med det?

Blues i H. Hoppas ni tycker om den.

The needle and the damage done

Efter att ha varit på semester i sommarstugan lägger jag nu upp en film där jag spelar och sjunger en klassisk låt av Neil Young. Det är Larsas dobro, för övrigt. Mer från denna vistelse senare.



Ringsignalen på mobilen är för övrigt "Let the right one slip in" av Morrissey.

Mina instrument, del 1: Tabla

Idag startar jag en ny följetong här på bloggen. Jag tänker avbilda och dokumentera mina musikinstrument. Jag anser att musikinstrument är väldigt vackra att se på, inte bara att lyssna på. Dessutom ligger det mycket kultur och historia i utformandet av musikinstrument, och kanske är det därför som jag finner dem så intressanta. Jag är väl något av en samlare av instrument.



Alltså är denna bloggserie något av en kombination av olika intressen. Detta innebär alltså både en foto- och musikserie. Alla inlägg kommer innehålla foton av instrumentet ifråga samt en film där jag spelar på det. Dessutom kommer jag berätta lite om instrumentets bakgrundshistoria, och vad jag själv tycker om med det. Först ut i serien: Tabla!



Tabla är namnet på två indiska handtrummor. De har en mycket gammal historia och anses vara det mest populära rytminstrumentet i Indien och sydvästasien (mellanöstern). Det består av en liten trumma vid namn dayan, som består av urholkat solitt ädelträ (eller massivt träslag i alla fall), samt av en stor trumma i metall vid namn bayan. Båda har trumskinn av getskinn i tre lager, varav det översta och det understa lagret har hål utskurna i mitten för att åstadkomma trummornas speciella ljud. Dessutom har båda trummorna en s.k. syahi, som tillverkas av järnspån och rispasta eller liknande ingredienser. Den smörjs därefter på i många tunna lager ovanpå trumskinnen för att på så sätt bilda en hinna som ger trumskinnet tyngd och ger spelaren möjlighet att åstadkomma väldigt många olika ljud, genom att träffa trummorna (framför allt dayan) på olika sätt och positioner.

Dessa olika ljud har gett upphov till ett "språk" eller notsystem för tabla. Varje ljud har ett namn, eller bol, vilket innebär att tablaspelaren kan berätta, eller sjunga, det han eller hon spelar. I traditionella sammanhang är det läraren som läser en fras som eleven sen skall spela. Skickliga spelare både sjunger och spelar samtidigt.



Jag fick mina tabla från min bror, som present. Han köpte dem när han besökte Indien (vilket man kan läsa om här), och de var faktiskt inte ens särskilt dyra. Största besväret för min bror var nog att få hem dem på planet. Men det löste sig till slut i alla fall. Jag hade önskat mig tabla från hans resa, eftersom jag något tidigare hade börjat lyssna på musik med tabla efter att ha sett det svensk-indiska världsmusiksbandet Mynta på TV (och senare på konsert). Det är verkligen häftig musik som de gör, och tabla är ett fantastiskt instrument.

Kom ihåg att jag fortfarande håller på att lära mig detta instrument. Kunniga spelare kan påpeka många misstag (men dessa är jag alltså redan medveten om). Varsågoda!

Amazing Grace

I juni fick jag besök av min gode vän Lars-Olov. Vi hade bestämt oss för att spela in en låt. Det fick bli den traditionella melodin "Amazing Grace". Jag spelade piano och Larsa gitarr. Därefter la vi på sång och en massa instrument, däribland slide-gitarr, elgitarr, mandolin, munspel, orgel, bas och percussion.

Det blev en trevlig tid och låten blev också lyckad. Vi tog en del foton oxå. Larsa satte ihop dessa till en video. Enjoy!



Uppdatering: Videofunktionen i blogger keffar till ljudkvaliteten lite, och gör om det till mono, tror jag. För dem som vill lyssna på den ursprungliga låten finns den att ladda ner här.

Nytt munspel

Tog en tur i Stockholms musikaffärer, tillsammans med en god vän som funderar på att köpa en dobro. Han fick inte tag på någon (vi kollade mest runt lite halvt på kul). Själv köpte jag ett mollmunspel. Ovan att spela munspel i moll (dur-munspel är vanligare). Märks kanske. Men galet kul. Folket på götgatan klagade i alla fall inte, även om munspelet gjorde det (som sig bör).