Lars-Olov har gjort en strålande video för att sammanfatta vår lilla resa. Det är poesi i rörelse (och stillbild).
söndag 26 oktober 2008
tisdag 21 oktober 2008
torsdag 16 oktober 2008
Blues i H
En gång för flera år sen klev jag in på en musikaffär i huvudstaden. Jag hade bestämt mig för att inhandla ett munspel i tonarten E, för att kunna lira rock- och countrymunspel i denna tonart.
Själva affären finns kvar ännu, och tillhör en av landets största kedjor (kanske den största?). Bakom disken stod den den ganska välbekante ägaren till kedjan (eller i alla fall grundaren, skulle jag tro).
Framför mig i kön stod en herre som även han skulle köpa sig ett munspel. Han var dock ovan, och hade helt uppenbart aldrig köpt ett munspel tidigare. Han visste dock vilken tonart det skulle vara i. Affärsinnehavaran, som skall förbli namnlös, upplyste honom att han då absolut skulle köpa ett munspel en kvart från den tonart han ville ha.
Det skall sägas, för den som inte känner till det här med munspel, att country och rock spelasman i s.k. straight harp, och blues på s.k. cross harp. Straight harp är helt enkelt att spela på ett C-munspel till musik som går i tonarten C, medan cross harp för samma tonart hade varit ett F-munspel (kvarten till C). Och så vidare.
Ingendera spelsättet är på något sätt bättre än det andra. De används bara i olika sammanhang.
Åter till historien, så. Herrn bekom disken förklarade med emfas att man inte kunde spela straight harp (även om han inte använde den termen), för då blir det ju logdans, var det meningen att den stackars karln framför mig i kön skulle förstå. Herrn lydde rådet och köpte ett munspel avsett för cross harp (även om det förstås kunde användas för straight harp också, i sin naturliga tonart). Det gjorde han inte nödvändigtvis fel i. Har ingen aning om vad den son eller dotter som troligtvis skulle ha munspelet ville lira, men det kan mycket väl ha varit blues.
Så blev det så min tur.
"Jag skulle vilja ha ett munspel i E-dur, tack" sa jag till expediten.
Att döma av den blick han gav mig, skulle man lätt kunna tro att jag just hade berättat att jag ville köpa alla gitarrsträngar i butiken och sy mig en kostym av dem.
"Ska du spela blues i H?" blev hans förvånade svar. Läsaren kan föreställa sig hans satsmelodik genom att föreställa sig hur man vanligtvis låter när man frågar om någon är dum i huvudet.
Återigen är det på sin plats med en kort förklaring. Tonarten H är en meckig tonart på många instrument, inte minst gitarr och piano eftersom den innehåller många halvtoner och inte med lätthet låter sig tolkas i några av de vanligare ackorden. Följaktligen, från expeditens perspektiv, var det en märklig sak att göra att välja ett E-munspel för att lira cross harp.
Hans perspektiv var dock helt felaktigt: Jag förklarade vänligt att jag inte var intresserad av att spela blues på munspelet ifråga, utan ämnade köpa det för att spela rock och country (som jag var halvinsnöad på då). Farbrorn bakom disken ville dock inte ge med sig. Efter att just ha hållit ett brandtal för den förevarande kunden om straight harps förkastlighet, var han inte beredd att överge den hållningen i första taget.
Min begäran var emellertid inte att missförstå, varför det bara återstod för honom att misstroget och under artiga sarkasmer verkställa den.
"Nämen titta, vi haaar faktiskt ett munspel i E", kläcker han slutligen fram med spelad förvåning. Jag slutför transaktionen och lämnar butiken.
Det är en sak att att få för sig att inga människor på jorden är intresserade av att spela annat munspel än blues-munspel. Det är "bara" fördomsfullt. Det är en annan att håna alla andra spelsätt. Det är korkat och inskränkt. Musik handlar inte om rätt och fel, det handlar om känsla.
Men eftersom några farbröder i amerikanska södern för hundra år sen kom på att man kunde använda "fel" munspel, så tycks det av någon anledning vara det enda acceptabla spelsättet hos svenska musikaffärsinnehavare i kalla Sverige idag. Det är rätt konstigt.
När jag och min musikaliske vän Lars-Olov i förra veckan skulle träffas på mitt lantställe och spela in en blues var upplägget därför ganska givet, eftersom jag berättat denna historia för honom tidigare, och han gillade den.
Jag älskar för övrigt mitt lilla skrik 3:38 in i låten. Lyssnar man på gamla bluesinspelningar, hör man ofta att de ropar till varandra och peppar varandra. Jag blev nog så inne i groovet, att jag glömde bort mig själv. Men varför inte...
Texten går nog lite som jag och Larsa brukar prata med varandra. Men man skulle lika gärna kunna rikta den till kulturelitister överallt. Eller kanske bara till folk som tycker de vet bättre än andra, rent allmänt. Inte sant?
Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Jag har bara en endaste fråga: Vad är det för fel med det?
Blues i H. Hoppas ni tycker om den.
Själva affären finns kvar ännu, och tillhör en av landets största kedjor (kanske den största?). Bakom disken stod den den ganska välbekante ägaren till kedjan (eller i alla fall grundaren, skulle jag tro).
Framför mig i kön stod en herre som även han skulle köpa sig ett munspel. Han var dock ovan, och hade helt uppenbart aldrig köpt ett munspel tidigare. Han visste dock vilken tonart det skulle vara i. Affärsinnehavaran, som skall förbli namnlös, upplyste honom att han då absolut skulle köpa ett munspel en kvart från den tonart han ville ha.
Det skall sägas, för den som inte känner till det här med munspel, att country och rock spelasman i s.k. straight harp, och blues på s.k. cross harp. Straight harp är helt enkelt att spela på ett C-munspel till musik som går i tonarten C, medan cross harp för samma tonart hade varit ett F-munspel (kvarten till C). Och så vidare.
Ingendera spelsättet är på något sätt bättre än det andra. De används bara i olika sammanhang.
Åter till historien, så. Herrn bekom disken förklarade med emfas att man inte kunde spela straight harp (även om han inte använde den termen), för då blir det ju logdans, var det meningen att den stackars karln framför mig i kön skulle förstå. Herrn lydde rådet och köpte ett munspel avsett för cross harp (även om det förstås kunde användas för straight harp också, i sin naturliga tonart). Det gjorde han inte nödvändigtvis fel i. Har ingen aning om vad den son eller dotter som troligtvis skulle ha munspelet ville lira, men det kan mycket väl ha varit blues.
Så blev det så min tur.
"Jag skulle vilja ha ett munspel i E-dur, tack" sa jag till expediten.
Att döma av den blick han gav mig, skulle man lätt kunna tro att jag just hade berättat att jag ville köpa alla gitarrsträngar i butiken och sy mig en kostym av dem.
"Ska du spela blues i H?" blev hans förvånade svar. Läsaren kan föreställa sig hans satsmelodik genom att föreställa sig hur man vanligtvis låter när man frågar om någon är dum i huvudet.
Återigen är det på sin plats med en kort förklaring. Tonarten H är en meckig tonart på många instrument, inte minst gitarr och piano eftersom den innehåller många halvtoner och inte med lätthet låter sig tolkas i några av de vanligare ackorden. Följaktligen, från expeditens perspektiv, var det en märklig sak att göra att välja ett E-munspel för att lira cross harp.
Hans perspektiv var dock helt felaktigt: Jag förklarade vänligt att jag inte var intresserad av att spela blues på munspelet ifråga, utan ämnade köpa det för att spela rock och country (som jag var halvinsnöad på då). Farbrorn bakom disken ville dock inte ge med sig. Efter att just ha hållit ett brandtal för den förevarande kunden om straight harps förkastlighet, var han inte beredd att överge den hållningen i första taget.
Min begäran var emellertid inte att missförstå, varför det bara återstod för honom att misstroget och under artiga sarkasmer verkställa den.
"Nämen titta, vi haaar faktiskt ett munspel i E", kläcker han slutligen fram med spelad förvåning. Jag slutför transaktionen och lämnar butiken.
Det är en sak att att få för sig att inga människor på jorden är intresserade av att spela annat munspel än blues-munspel. Det är "bara" fördomsfullt. Det är en annan att håna alla andra spelsätt. Det är korkat och inskränkt. Musik handlar inte om rätt och fel, det handlar om känsla.
Men eftersom några farbröder i amerikanska södern för hundra år sen kom på att man kunde använda "fel" munspel, så tycks det av någon anledning vara det enda acceptabla spelsättet hos svenska musikaffärsinnehavare i kalla Sverige idag. Det är rätt konstigt.
När jag och min musikaliske vän Lars-Olov i förra veckan skulle träffas på mitt lantställe och spela in en blues var upplägget därför ganska givet, eftersom jag berättat denna historia för honom tidigare, och han gillade den.
Jag älskar för övrigt mitt lilla skrik 3:38 in i låten. Lyssnar man på gamla bluesinspelningar, hör man ofta att de ropar till varandra och peppar varandra. Jag blev nog så inne i groovet, att jag glömde bort mig själv. Men varför inte...
Texten går nog lite som jag och Larsa brukar prata med varandra. Men man skulle lika gärna kunna rikta den till kulturelitister överallt. Eller kanske bara till folk som tycker de vet bättre än andra, rent allmänt. Inte sant?
Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Det här är en blues i H, subba, så vad säger du om det?
Jag har bara en endaste fråga: Vad är det för fel med det?
Blues i H. Hoppas ni tycker om den.
onsdag 15 oktober 2008
The needle and the damage done
Efter att ha varit på semester i sommarstugan lägger jag nu upp en film där jag spelar och sjunger en klassisk låt av Neil Young. Det är Larsas dobro, för övrigt. Mer från denna vistelse senare.
Ringsignalen på mobilen är för övrigt "Let the right one slip in" av Morrissey.
Ringsignalen på mobilen är för övrigt "Let the right one slip in" av Morrissey.
17 år
Denna blogg var egentligen inte tänkt att handla om andras musik, bara min egen. Men denna låt begeistrar mig så mycket att jag vill berätta det. Under en biltur idag med tillhörande bilradio störde jag mig på hur hopplöst förälskad i sin diafragma Jill Johnsson är. Därför blev det extra uppfriskande när denna soulpärla med Veronica Maggio dök upp på radion strax därefter.
Hon är faktiskt en fenomenal sångerska! Särskilt gillar jag rytmiska och melodiska fraseringen på följande textrad:
Hon är faktiskt en fenomenal sångerska! Särskilt gillar jag rytmiska och melodiska fraseringen på följande textrad:
Jag har slitit ut så många skor
i en stad där ingen längre bor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)